come with me

Ibland infinner sig känslan att man är så jädra fel. Eller oftast, i alla fall just nu. Fast man innerst inne vet att det inte är så. Jag tror att ens inre speglar sig i hur det ser ut runtomkring en. Att det syns på en själv. Mitt rum såg ut som ett helvete. Nu är det i ordning. Det känns ändå fel, så ja...min teori kanske inte alltid stämmer. Kanske är det försenad höstångest. För nu är det väl ändå vinter även fast det inte är någon snö ute? Jag dricker i alla fall glögg och låtsas på flera plan. Men glad är jag att N & M fick sin fina dotter och det är ju alltid något.

Sova till klockan ett, äta frukost till klockan två, se på massa new girl (T, inga nya avsnitt dock), äta choklad, komma på klockan fyra att man kanske skulle duscha och nu är det bara lite panik. Mat har inte hunnit lagas ännu och klockan sju kommer festfolket. Det med struktur är inte våran grej idag.

Festligt i Bergen. Träffa nya människor. Krama om gamla vännen.


Som tyckte det var hysteriskt kul att hon hade blått på sig och att jag hade gult.

Åker till Norge i några dagar och hälsar på bästa barndomsvännen Sara. Saknad! Skickar peppen till henne nu när hon sitter och skriver sin tenta.

För kanske två år sen träffades vi. Jag minns inte. Behöver alltid bli påmind. Vid ruinerna. Vi träffades, du var alltid glad att se mig och jag var alltid glad att se dig. Du skickade sms till mig, jag skickade tillbaka. Vi gick ut. Vi dansade. Du blev full för kanske första gången, jag blev fullare än jag varit förut. Jag hivade i dig cider, fick en puss på kinden. Vi gick ut och dansade lite till. Jag hade äntligen någon att dansa med. Jag fick sova i din säng. Du sade att du knarkar musik, jag förstod nog inte vad du menade.Du sa att jag kunde visst! Det blev bal. Det blev slut. Du ville på festival. Vi bestämde ”att nästa år så kör vi”. Du reste fast vi smsade ändå, långa sms. Vi köpte cider en vardag. Vi började skolan. Vi flyttade en stund. Vi delade på mat och tankar. Du lärde mig att få i mig saker. Vi festade fast skolan hade börjat. Jag insåg att du var min personliga bodyguard. Jag missade din födelsedagsfest. Jag bestämde mig för att aldrig missa din födelsedag. Du grät när jag precis klarade min tenta. Jag började inse vad vänskap är. Vi gick på konsert. Du stod ut med alkoholisten. Du satt och lyssnade när jag grät och ältade. Vi gick på mer konserter. Vi dansade. Det blev jul och vi dansade lite mer. Vi lärde oss att missbruka ordet pepp. Vi gick ut på promenad med din hund. Vi hängde med folk som inte var som oss (för nu var vi väl ändå ”oss”?) Vi reste iväg. Vi bestämde oss för att aldrig åka hem. Vi pratade med britter och norrmän i toakön. Du började dricka smirnoff. Vi reste hem. Du började nog ana. Du hade lärt mig att knarka musik. Vi hade fantastiska kvällar. Du var så duktig! Jag hoppade av. FÖRLÅT. Jag grät för jag ville inte att något skulle ändras. Du var så klok, sa åt mig att grubbla. Det löste sig. Jag började hitta låtar som handlade om dig. Vi började hänga med nygamla människor. Album definierades efter utgångar. Vi hängde på caféet jämt. Vi märkte att ingen annan klarade av oss. Vi planerade sommaren. Vi  var crazy och bara reste en helg. Jag fortsatte att ta kort på dig och mig i spegeln. Du klarade första året och jag var så stolt även om jag inte sade det. Vi håkandansade i skogen. Du var finast som kom med apelsiner och vitlök när jag var sjuk. Vi åkte iväg på festival precis som vi hade sagt. Vi vågade ställa oss precis där vi ville! Vi reste långt bort igen. Vi kom hem och körde torsdag, lördag, torsdag, lördag, torsdag, lördag. Jag fick nog ett eget täcke.  Sommaren tog slut. Våran kära klubb öppnade. Där har vi hängt.

 

Du har tagit hand om mig. Du har lyssnat på mig. Du har skrattat med mig. Du har blivit arg på mig. Du har sagt sanningen till mig fast du förstått att det gör ont. Du kan höra på mig när något är fel. Du kan läsa mina sms och inse. Du är värd att firas. Du är fantastisk.

Detta lyssnar jag på just nu.

Helt fantastiskt. Nästan så att man blev lite kär. Man kände sig lite fånigt starstruck när man gick fram och frågade efter en kram, ett kort och en autograf. Men nu sitter jag här och ler. Känner att det var det värt.

Jag är härmed färdig med hemtentan. Den är dock inte inskickad. När deadline är idag kl 24:59 känns det på något sätt fel att skicka in den nu, nästan ett dygn i förväg. Jag vill läsa den igen. Begrunda lite.

"Klagomuren" går på repeat och jag har skrivit över 10 000 ord på min hemtenta. Det känns bra nu. Jag vet inte om det jag skriver är relevant eller rätt. Men det är så jag känner det.

Skriver på min hemtenta. Om bloggar. Samtidigt som jag bloggar. Eller det är inte så mycket om bloggar, mer om internet som en litterär offentlighet. Kanske att jag kommer in på bloggar. Jag hoppas det, för jag känner att jag kan lite om det där med bloggar. Lite intressant är det ändå. Även om jag hellre skulle se på ett avsnitt av "Pan Am". Har jag sagt att jag är lättdistraherad?