En mycket märklig lördag. För trots att jag mår illa och inte känner mig så där helt frisk så hade jag nog ändå dansat på klubben om någon hade sagt "kom!". Bara för att liksom. Men det är mer än ok att göra annat också som att fika och se en film som man redan sett. Bara för att jag kan liksom!
Jag tog en tur till göteborg igår och ordnade ett nytt finskt pass. Fotografen tyckte att jag var alldeles för glad, att jag behövde se mer sur ut. Så sur fick jag bli, nästan på gränsen till arg. När han frågade mig om jag tyckte att kortet blev bra så svarade jag ja, fast jag egentligen menade nej, för mitt i all stress så kunde jag faktiskt inte veta bättre.
Sova till klockan ett, äta frukost till klockan två, se på massa new girl (T, inga nya avsnitt dock), äta choklad, komma på klockan fyra att man kanske skulle duscha och nu är det bara lite panik. Mat har inte hunnit lagas ännu och klockan sju kommer festfolket. Det med struktur är inte våran grej idag.
För kanske två år sen träffades vi. Jag minns inte. Behöver alltid bli påmind. Vid ruinerna. Vi träffades, du var alltid glad att se mig och jag var alltid glad att se dig. Du skickade sms till mig, jag skickade tillbaka. Vi gick ut. Vi dansade. Du blev full för kanske första gången, jag blev fullare än jag varit förut. Jag hivade i dig cider, fick en puss på kinden. Vi gick ut och dansade lite till. Jag hade äntligen någon att dansa med. Jag fick sova i din säng. Du sade att du knarkar musik, jag förstod nog inte vad du menade.Du sa att jag kunde visst! Det blev bal. Det blev slut. Du ville på festival. Vi bestämde ”att nästa år så kör vi”. Du reste fast vi smsade ändå, långa sms. Vi köpte cider en vardag. Vi började skolan. Vi flyttade en stund. Vi delade på mat och tankar. Du lärde mig att få i mig saker. Vi festade fast skolan hade börjat. Jag insåg att du var min personliga bodyguard. Jag missade din födelsedagsfest. Jag bestämde mig för att aldrig missa din födelsedag. Du grät när jag precis klarade min tenta. Jag började inse vad vänskap är. Vi gick på konsert. Du stod ut med alkoholisten. Du satt och lyssnade när jag grät och ältade. Vi gick på mer konserter. Vi dansade. Det blev jul och vi dansade lite mer. Vi lärde oss att missbruka ordet pepp. Vi gick ut på promenad med din hund. Vi hängde med folk som inte var som oss (för nu var vi väl ändå ”oss”?) Vi reste iväg. Vi bestämde oss för att aldrig åka hem. Vi pratade med britter och norrmän i toakön. Du började dricka smirnoff. Vi reste hem. Du började nog ana. Du hade lärt mig att knarka musik. Vi hade fantastiska kvällar. Du var så duktig! Jag hoppade av. FÖRLÅT. Jag grät för jag ville inte att något skulle ändras. Du var så klok, sa åt mig att grubbla. Det löste sig. Jag började hitta låtar som handlade om dig. Vi började hänga med nygamla människor. Album definierades efter utgångar. Vi hängde på caféet jämt. Vi märkte att ingen annan klarade av oss. Vi planerade sommaren. Vi var crazy och bara reste en helg. Jag fortsatte att ta kort på dig och mig i spegeln. Du klarade första året och jag var så stolt även om jag inte sade det. Vi håkandansade i skogen. Du var finast som kom med apelsiner och vitlök när jag var sjuk. Vi åkte iväg på festival precis som vi hade sagt. Vi vågade ställa oss precis där vi ville! Vi reste långt bort igen. Vi kom hem och körde torsdag, lördag, torsdag, lördag, torsdag, lördag. Jag fick nog ett eget täcke. Sommaren tog slut. Våran kära klubb öppnade. Där har vi hängt.
Du har tagit hand om mig. Du har lyssnat på mig. Du har skrattat med mig. Du har blivit arg på mig. Du har sagt sanningen till mig fast du förstått att det gör ont. Du kan höra på mig när något är fel. Du kan läsa mina sms och inse. Du är värd att firas. Du är fantastisk.
ALLA DAGAR ALLA NÄTTER KOM TILLBAKA, SVARTA BILDER VITA LJUS
Jag är härmed färdig med hemtentan. Den är dock inte inskickad. När deadline är idag kl 24:59 känns det på något sätt fel att skicka in den nu, nästan ett dygn i förväg. Jag vill läsa den igen. Begrunda lite.
Och på jobbet känns det också bra. För tillfället. När nya arbetsuppgifter ges känner man sig nästan lite barnsligt duktig. Och viktig. Så kände jag mig när jag satt där och såg på de tre dataskärmarna framför mig och ringde upp Holland på lite knacklig engelska.
Jag är ändå glad att helgen kommer. En ledig helg med konsert, fika, kanske dans och vem vet vad.
"Klagomuren" går på repeat och jag har skrivit över 10 000 ord på min hemtenta. Det känns bra nu. Jag vet inte om det jag skriver är relevant eller rätt. Men det är så jag känner det.
Skriver på min hemtenta. Om bloggar. Samtidigt som jag bloggar. Eller det är inte så mycket om bloggar, mer om internet som en litterär offentlighet. Kanske att jag kommer in på bloggar. Jag hoppas det, för jag känner att jag kan lite om det där med bloggar. Lite intressant är det ändå. Även om jag hellre skulle se på ett avsnitt av "Pan Am". Har jag sagt att jag är lättdistraherad?
Var lite så där lagom pepp, men ändå koncentrerad...
Men så fick jag sms från T och fick en liten sporre!
Skräpmat. Cola. Skräpmat. En muffins. Cola. Te. Mer muffins, lite glass. Ont i magen. En munk. Så går det dagen efter. När man känner sig dagen efter. En sådan dag då man bara vill dra täcket över huvudet och inte vill ha vardag. Bara lite mer helg och verklighetsflykt.
Men den där måndagen då man måste ta tag i saker kommer ju lik förbannat ändå. Jag har dock en plan. Ska inte vika från den eller lyssna på någon annan. Det är som krunegård säger; "Andra behöver fylla på jämt, vi kör på som om inget har hänt". Just så ska det bli.
Jag gör allt annat som jag inte borde, men jag känner mig själv och vet att det löser sig. Bara jag vill det tillräckligt mycket.
Hade en peppig fika med två vänner i lördags, varav en av dem hade jag inte sett sen i påskas kom vi fram till. Så blir det när hon bor i Stockholm.
Vi hamnade på Tant Grön för ovanlighetens skull.
Och vi pratade om vad alla höll på med, mest om skolan, och sedan skulle I gå gem. Men jag och H satt kvar en stund.
Sedan tyckte jag att vi borde ta kort på oss två, i och med att vi inte ses så ofta, och ett bildbevis skulle liksom passa sig.
Lördagskvällen var fin den med. Lägger ut bilder snart. Men nu måste måste MÅSTE jag sova. Asien börjar förresten ordna upp sig lite, och det känns bara så bäst!
Skickar iväg peppen till vännen som skriver hemtenta. En fråga om kön om jag fattat saken rätt och det hade ju faktiskt inte kunnat bli bättre. Själv ska jag träffa elin och luncha lite.
En snabb vecka med plugg plugg och jobb fast inte i mängder. Spana på högskolan var faktiskt fint och jag satt där och tänkte att det är lite tråkigt att jag inte träffar folk. Att jag inte går till skolan. Sitter framför datorn och kommunicerar. Det är bara att gilla läget. Och gilla att jag sände in mitt första examinerande inlägg! OCH PEPP FÖR TRE DAGARS LEDIGHET!
Ibland önskar jag att livet vore lite mer som en film.
Jag kan se på film. Hela hela tiden, mest jämt. När jag var liten kom jag hem från skolan, åt mat mat mat och satte på en film och åt mer mat. Var som en slags terapi. Skolan var ju inte direkt rolig. Jag och bästa vännen hade i alla fall varandra och det räckte för oss just då. Så jag kom hem, satte på en film och flydde. Vi hade en massa VHS-filmer. Skattkammare. Jag minns dagen jag hittade Cry Baby. Såg den 4-5 gånger den eftermiddagen/kvällen, minns inte exakt.
Sen blev jag lite äldre. Åt inte lika mycket, såg lika mycket på film. Det gamla mönstret sitter i och det är lätt att falla tillbaka. Fascinerande det där.
14-15 år. Rätt kul hur stereotypiskt tonårig man var.
NEONSKYLTAR PÅ GATORNA SÄNDER LJUS TILL MIG OCH SKATORNA
Dagens citat:
"Du är lika ful som jag"
Och det kändes helt ok. Mer ok än all annan skit som bara kommer och kommer. När man tror att man inte bryr sig men så kommer något nytt som bara slår hål på en, som gör att man börjar fundera. Fast jag kan väl inte tycka något när jag inte vet, det vore ju bara fel. Så det är bara att le och önska lycka till.
Nu ska jag öva på discodans och kanske plugga. Fast egentligen borde jag bara sova.
