FINKAMMEN EFTER ALLA SOM GJORT DIG ONT
Ibland önskar jag att livet vore lite mer som en film.
Sen blev jag lite äldre. Åt inte lika mycket, såg lika mycket på film. Det gamla mönstret sitter i och det är lätt att falla tillbaka. Fascinerande det där.
Jag kan se på film. Hela hela tiden, mest jämt. När jag var liten kom jag hem från skolan, åt mat mat mat och satte på en film och åt mer mat. Var som en slags terapi. Skolan var ju inte direkt rolig. Jag och bästa vännen hade i alla fall varandra och det räckte för oss just då. Så jag kom hem, satte på en film och flydde. Vi hade en massa VHS-filmer. Skattkammare. Jag minns dagen jag hittade Cry Baby. Såg den 4-5 gånger den eftermiddagen/kvällen, minns inte exakt.
Sen blev jag lite äldre. Åt inte lika mycket, såg lika mycket på film. Det gamla mönstret sitter i och det är lätt att falla tillbaka. Fascinerande det där.
14-15 år. Rätt kul hur stereotypiskt tonårig man var.
Kommentarer
Trackback
